Alexundra Kakansson

Nu ska ni få höra den otroliga historien när jag, Alexandra Håkansson, klev ur sängen en morgon efter två dagars fest och blev en samhälls-hjälte. Ja det är sant. Jag överdriver ingenting kanske nästan bara lite. Hur som helst! 

 

Imorse vaknade jag sent som vanligt och tittade ut genom fönstret. Regnet vräkte ner och hela våran gata var fylld med vatten. Jag såg bilar som körde förbi och hela däcken dränktes i vatten, små gubbar som gick till och från affären var tvungen att gå genom vattnet och blöta ner sina söndagsskor. Det var vatten ända upp till trottoarkanten, och regnet fortsatte falla så det kändes som att hela Norrköping snart skulle drunkna. 

 

När jag stod i fönstret och såg på katastrofen såg jag att det fanns en gatubrunn alldeles vid vattenpölen, men att vattnet inte åkte ner där eftersom den var helt täckt av löv. Jag såg på alla människor som gick förbi och tänkte att någon borde stanna och plocka bort lite löv så kanske en del av vattnet skulle åka undan? Men ingen stannade såklart. Jag gick ifrån fönstret och började göra frukost, men kunde inte sluta tänka på hur... roligt(?) det vore att gå ut och ta bort löven. Men så knäpp är jag väl inte, att jag skulle göra det? 

 

Helt plötsligt såg jag mig själv gå ut i hallen och ta på mig regnkappan över pyamasen. Jag har inga stövlar här, men snörade på mig mina vinterkängor. Sedan gick jag ut, i spöregnet. 

 

När jag kom ner till brunnen såg jag mig omkring för att ingen skulle titta, det vore ju pinsamt. Sedan stoppade jag ner foten i vattnet, som inte var så högt på det stället, och petade bort lite löv. Det funkade! Vattnet började rinna ner snabbare, och jag petade bort så mycket jag kunde från brunnen. Allt vatten i närheten sögs snabbt mot brunnen och försvann ner. Hurra! 

 

Men den allra största vattenpölen, den som var som en sjö över hela gatan, ville inte riktigt ta sig hela vägen till brunnen. Så jag gick närmare och tänkte att det kanske fanns en annan brunn lite närmare..? När jag tittade ner i vattenpölen såg jag att där, längst ner på det djupaste stället, var det en brunn! Men den var helt täckt med löv, så inte en enda vattendroppe åkte ner. Den var så djup att när jag stoppade ner foten täcktes hela skon av vatten, och jag blev lite blöt om strumpan. Jag började peta undan lite löv, och på en gång hände det saker. Det började låta, ett högt surplande ljud, och när jag petade bort mer och mer bildades en riktig, stor virvel av vattnet som forsade ner i avloppet. Det var som att dra ur proppen ur ett badkar, och genast såg jag hur vattenpölen blev mindre och mindre. Några som gick förbi undrade vad jag höll på med, men de verkade inte så himla imponerade när jag superexalterat förklarade att jag höll på att tömma hela gatan från vatten. De gick iväg och jag skrattade för mig själv, så himla himla nöjd med vad jag hade gjort. Efter bara en halv minut var i princip hela vattenpölen borta! Människor som gick förbi behövde inte längre doppa hela fötterna i vatten, och bilarna behövde inte sakta in och åka jättelångsamt för att inte dränkas. 

 

Jag tror aldrig jag har varit så nöjd med mig själv som när jag gick upp till lägenheten igen och gjorde klart min frukost. Det enda jag undrar nu är hur man anmäler sig som volontär-vaktmästare i den här stan..?